Tänk att den här lilla tjejen blivit hela 6 år idag!
Känns ganska så tossigt att tiden gått så snabbt, känner mig ju inte som
en dag över 18 liksom...fniss... Men 25 hela år har jag hunnit bli och är mamma till
två "små" Vildingar, undrar just om tiden faktiskt börjar snurra på snabbare efter man får barn,
kan nästan slå vad om det! Så för 6 år sedan kom beslutet just idag om att dom skulle sätta
igång förlossningen, var då i vecka 35 och låg inlagd pga havandeskapsförgiftning.
Man kunde inte hålla henne kvar längre så en liten plutt på 2500g fick se
världens ljus just idag, en liten Vilda!
Rara, fina ni, ang förra inlägget om missfallet/utomkvedshavandeskapet,
har verkligen blivit överöst av kärlek, både här och på instagram! Känner mig så tacksam, så djupt tacksam för att inte behöva känna sig så ensam, att det faktiskt är många som vet precis hur det känns och hur jobbigt det kan vara att råka ut för ett utomkveds... Jag valde att hålla inlägget kort, det kommer ett längre inlägg framöver, just för att jag tycker att kvinnovården är så sjukt lågt prioriterad, vilket gick upp för mig nu när jag själv fick erfarenhet utav den. Att få olika budskap och svar, väntan, ovissheten, smärtan, förvirringen, att inte få något stöd och
att det bara är tack och hej, nästa! Det behöver lyftas fram!!!
Att själen också är viktig...
Jag mår bra efter omständigheterna, har två fina skatter vid min sida som får
mig att sträva framåt, och även världens underbaraste pojke vid min sida som får mitt
hjärta att fladdra till sådär ljuvligt varje gång jag tittar på honom, minns ni den där pusselbiten som saknades? Han var pusselbiten som passade in, den som fattades för att jag skulle bli
hel. Så nog har jag massor av kärlek runtomkring mig, livet har alltid varit en
berg-o-dalbana, men som någon sa, man blir
bara starkare och tryggare i sig själv av jobbiga händelser när
man väl tagit sig igenom dom.
KÄRLEK TILL ER
Join the conversation!